Roligt att så många läst vår blogg och följt vår resa!
Kramar från
Tomas, Maria, Noah och Leo
Friday, April 1, 2011
Snart bär det av hemåt
Allt har löst sig till det bästa, vi har flyg från Bangkok till Phuket på söndag, där flyger vi sedan vidare samma dag och är hemma igen den 4/4.
Roligt att så många läst vår blogg och följt vår resa!
Kramar från
Tomas, Maria, Noah och Leo
Roligt att så många läst vår blogg och följt vår resa!
Kramar från
Tomas, Maria, Noah och Leo
Thursday, March 31, 2011
Så var vi plötsligt i Bangkok...?!?!?!?!?!
[in English further down]
När förra inlägget skrivits, kom Tomas och meddelade att det var många som tänkte åka med hangarfartyget och att det enl de han hade pratat med var enda alternativet att ta sig till fastlandet på flera dagar (om man inte ville ge sig på de färjorna som gick trots att det var på gränsen att de kunde gå), vi bestämde oss på 3 röda, tog packningen och barnen och bad hotellet om körning till där folket befann sig som väntade på att bli transporterade ut till färjan.Vi var nog ganska inställda på att få åka till en lång kö, ställa oss i den för att sen få en jobbig och blöt båttur ut till hangarfartyget. Istället blev vi avsläppta intill en fotbollsplan vid en skola som gjorts om till helikopterplatta. Barn kunde inte åka båtarna eftersom man var tvungen att kunna klättra ombord väl ute vid skeppet. Så vi blev inledda i barnkön som hade företräde och behövde inte vänta mer än ca 10 minuter så var vi ombord på helikoptern som snabbt och enkelt tog oss till skeppet. Vi blev tagna av stundens allvar, helikopterljudet och vinden och sanden som flög och alla militärer som assisterade, men Noah tyckte det var coolt och Leo lite läskigt men alla var ok. Vi hann nog aldrig riktigt fatta vad som hände förrän vi stod stadigt på skeppet som knappt rubbades av de 3 meter höga vågorna. http://en.wikipedia.org/wiki/HTMS_Chakri_Naruebet
Det var sagt att skeppet skulle gå till en hamn strax norr om Chompon, kanon tänkte vi, från Chompon skulle vår minivantaxi gå nästa dag eftersom vi hade biljett med färja och minibuss till Phuket. "Båt"resan skulle ta ca 4 h från att alla var pålastade vilket skulle ta hela dagen (alla kom inte med, en del väntade i 10 h från tidig morgon i ösregn och kom ändå inte med, det var ett tufft jobb för flottans gossar men när det blev mörkt blev det för farligt att fortsätta evakueringen).
När vi väl var på väg att avgå kom ändrade besked, pga vädret skulle vi nu ta oss till skeppets hemmahamn, strax öster om Pattaya, på andra sidan av Thailändska golfen mot där det var sagt. Bussar skulle sedan skeppa oss till Bangkok airport/city. Det skulle även gå bussar till Chompon men det är lååångt dit från där vi gick iland. Båtresan skulle nu ta ca 12 timmar (plus väntetiderna)! bara att göra det hemtrevligt och förbereda oss för natten. Vi blev dock väl omhändertagna, barnfamiljer (de flesta) erbjöds det som fanns av tillgängliga madrasser på golvet, prio var dock på sjuka, skadade och handikappade. Så ett gäng japaner varav en hade skadat benet och fått ett litet bandage på lade beslag på 4 madrasser till 5 unga och förövrigt friska personer, de flesta andra låg trångt, vi fick dela på ca en halv madrass efter att en man och en kvinna knödde ihop sig på den bredvid men inte riktigt fick plats. Resten av alla evakuerade sov på kartonger och andra tillhyggen. Själva halade vi likt Skalman ur sitt skal upp en luftmadrass ur vår enda stora ryggsäck (som Noah hade tjatat ner i ryggsäcken) och blåste upp så Noah fick värsta lyxsängen, Tomas sov på ett bord intill honom på en fuktig handduk och Maria och Leo delade på madrassen skavfötters. Undertecknad hamnade även skavfötters med en tysk man vars fötter INTE luktade hallon så jag sov med en sjal över ansiktet för att ta bort den värsta odören, jag förstår varför hans fru inte ville ligga skavfötters vilket gjorde att vi inte riktigt fick plats ;). Fram på småtimmarna hade Leo lyckats åla sig över på japanarnas sida, inte mig emot tänkte jag och sträckte ut mig lite extra ;)
Förövrigt fick vi mat och vatten, hjälp att skriva intyg om ev missade flighter och allt var välordnat. När vi lade till i hamn på morgonen blev vi mottagna med pompa och ståt som om vi gått igenom en nära döden upplevelse, riktigt så illa tyckte vi nog aldrig att det var, men det var skönt att bli omhändertagen och vi blev alla lite tagna av detta ögonblick. Vi tog kort på militärerna och de och media tog kort på oss. Förste navigeringsofficer på fartyget avrådde å det bestämdaste från att ta buss till Phuket eftersom en del vägar fortfarande var avstängda och i sista sekund valde vi därför bussen till Bangkok city, vi tog en lunch på Khao San Road, gick in på ett internetcafe och bokade hotell och ringde försäkringsbolag, och tog sen en taxi till det bokade hotellet intill Sukhumvit Road, närmare shoppingdistrikten. Mer ringande till If Assistans och If försäkringsbolag....de meddelade att de ordnar/betalar flyg till Phuket eller Kuala Lumpur, vi kunde dock inte boka om biljetterna vi har och kan inte heller checka in och boarda i Kuala Lumpur så vi MÅSTE ta oss till Phuket. If Assistans har erbjudit sig att hjälpa oss med detta så frågan återstår fortfarande om vi kommer dit med flyg och i så fall när.
Förövrigt fick vi mat och vatten, hjälp att skriva intyg om ev missade flighter och allt var välordnat. När vi lade till i hamn på morgonen blev vi mottagna med pompa och ståt som om vi gått igenom en nära döden upplevelse, riktigt så illa tyckte vi nog aldrig att det var, men det var skönt att bli omhändertagen och vi blev alla lite tagna av detta ögonblick. Vi tog kort på militärerna och de och media tog kort på oss. Förste navigeringsofficer på fartyget avrådde å det bestämdaste från att ta buss till Phuket eftersom en del vägar fortfarande var avstängda och i sista sekund valde vi därför bussen till Bangkok city, vi tog en lunch på Khao San Road, gick in på ett internetcafe och bokade hotell och ringde försäkringsbolag, och tog sen en taxi till det bokade hotellet intill Sukhumvit Road, närmare shoppingdistrikten. Mer ringande till If Assistans och If försäkringsbolag....de meddelade att de ordnar/betalar flyg till Phuket eller Kuala Lumpur, vi kunde dock inte boka om biljetterna vi har och kan inte heller checka in och boarda i Kuala Lumpur så vi MÅSTE ta oss till Phuket. If Assistans har erbjudit sig att hjälpa oss med detta så frågan återstår fortfarande om vi kommer dit med flyg och i så fall när.
Så istället för att just ha kommit fram till ett fortsatt stormigt och regnigt södra Thailand, befinner vi oss hipp som happ i Bangkok och väntar på besked om hur vi tar oss vidare. Poolen på taket har fått sig ett besök, den var iskall, vi har även hunnit med ett besök på McDonalds i köpcentrat Robinson, ngn shopping orkade vi dock inte med efter ett ganska tufft dygn och många dagar i ovisshet bakom oss. Efter att ha hört regnet smattra alla dessa dagar och den ständiga floden av vatten forsande på baksidan hotellet som vette mot vårt badrum tycker vi oss nu höra regnljud här och var, men det är bara AC'n som smattrar, en bil som susar förbi, en kran som rinner eller en fontän som strilar...
Det ska bli skönt att sova.
Hälsningar och kramar i massor till alla nära och kära via Maria.
Länkar för den vetgirige (bilder och filmer kommer!):
http://www.swedenabroad.com/Start____4870.aspx
http://www.aftonbladet.se/resa/resmal/asien/thailand/article12800414.ab
In English with assistance of google translate:
So, suddenly we're in Bangkok ...?!?!?!?!?!
After writing last blogpost Tomas came and announced that there were many who thought it was the only option to get away from the island to with the aircraft carrier. He had talked to many people and according to those this would be the only option to get to the mainland for several days (if you did not want to take one of the few ferries that went even though it was almost impossible for them to go), we took a quick decision, packed up the last things and grabbed the children and asked the hotel to drive us to where the people were waiting to be transported out to the ship.
We expected to come to a long queue, stand in it for a long time in the rain, we would then have a tough and wet boat ride out to the aircraft carrier. Instead, we were dropped off near a football field at a school that served as a helipad. Children could not go on the boats out to the carrier because the you had to be able to climb aboard once at the ship. So we were led to the line of children and disabled, and did not wait more than about 10 minutes before we were suddenly aboard a helicopter, which quickly took us to the ship. We were taken by the seriousness of the moment, helicopter noise and the wind and the sand that flew and all military personnel who assisted, but Noah thought it was cool and Leo a bit scary but we were all ok. We could never really grasp what was happening until we had a firm footing on the ship, which hardly was shaken by the three-meter high waves. http://en.wikipedia.org/wiki/HTMS_Chakri_Naruebet
It was said that the ship would go to a port just north of Chompon, great, we thought, Chompon is from where our minivantaxi goes the day after since we had tickets to go on the regular ferry just in case it would go and then for a minivan to Phuket. The "boat" trip was suppose to take about 4 h but it would take the rest of the day to evacuate as many as possible (all people was not evacuated, some waited for 10 h from early morning in the pouring rain and was then told sorry, you can't go today, it was a tough job for the Navy boys but when it got dark it became too dangerous to continue the evacuation).
Once we were about toleave we got news, due to the weather, the ship need to go to its home port, just east of Pattaya, on the other side of the Gulf of Thailand. Buses would then ship us to Bangkok airport / city. It would also go to buses to Chompon but it is looong there from where we went ashore. The boat trip would now take about 12 hours (plus waiting time)! Alright then, nothing to do but prepare us for the night. We were taken well care of, families with children (the majority) were offered what was available of mattresses on the floor, sick, injured and disabled were prioritized though of course. So a bunch of Japanese people of whom one had injured his leg and had a small bandage on, grabbed four mattresses to five young and otherwise healthy individuals, while, we for instance had to share about half a mattress after a man and a womanoffered one of theirs and squeezed together on one but did not really fit. The rest of all the evacuees were sleeping on cardboard boxes and other things. We got an air mattress out of our only big backpack (which Noah had nagged down in it) and blew it up so Noah got his own superior bed. Tomas slept on a table next to him on a damp towel and Maria and Leo shared the mattress. Maria slept with the feets of the man next to me, his feet did not smell of raspberries, so I slept with a scarf over my face to remove the worst of the odor, I understand why his wife did not want to be lie the opposite way to him which meant that we did not have enough place ;). Somehow Leo managed to worm their way over to Japans mattress, well, I thought, and stretched out a little extra on our mattress ;)
After writing last blogpost Tomas came and announced that there were many who thought it was the only option to get away from the island to with the aircraft carrier. He had talked to many people and according to those this would be the only option to get to the mainland for several days (if you did not want to take one of the few ferries that went even though it was almost impossible for them to go), we took a quick decision, packed up the last things and grabbed the children and asked the hotel to drive us to where the people were waiting to be transported out to the ship.
We expected to come to a long queue, stand in it for a long time in the rain, we would then have a tough and wet boat ride out to the aircraft carrier. Instead, we were dropped off near a football field at a school that served as a helipad. Children could not go on the boats out to the carrier because the you had to be able to climb aboard once at the ship. So we were led to the line of children and disabled, and did not wait more than about 10 minutes before we were suddenly aboard a helicopter, which quickly took us to the ship. We were taken by the seriousness of the moment, helicopter noise and the wind and the sand that flew and all military personnel who assisted, but Noah thought it was cool and Leo a bit scary but we were all ok. We could never really grasp what was happening until we had a firm footing on the ship, which hardly was shaken by the three-meter high waves. http://en.wikipedia.org/wiki/HTMS_Chakri_Naruebet
It was said that the ship would go to a port just north of Chompon, great, we thought, Chompon is from where our minivantaxi goes the day after since we had tickets to go on the regular ferry just in case it would go and then for a minivan to Phuket. The "boat" trip was suppose to take about 4 h but it would take the rest of the day to evacuate as many as possible (all people was not evacuated, some waited for 10 h from early morning in the pouring rain and was then told sorry, you can't go today, it was a tough job for the Navy boys but when it got dark it became too dangerous to continue the evacuation).
Once we were about toleave we got news, due to the weather, the ship need to go to its home port, just east of Pattaya, on the other side of the Gulf of Thailand. Buses would then ship us to Bangkok airport / city. It would also go to buses to Chompon but it is looong there from where we went ashore. The boat trip would now take about 12 hours (plus waiting time)! Alright then, nothing to do but prepare us for the night. We were taken well care of, families with children (the majority) were offered what was available of mattresses on the floor, sick, injured and disabled were prioritized though of course. So a bunch of Japanese people of whom one had injured his leg and had a small bandage on, grabbed four mattresses to five young and otherwise healthy individuals, while, we for instance had to share about half a mattress after a man and a womanoffered one of theirs and squeezed together on one but did not really fit. The rest of all the evacuees were sleeping on cardboard boxes and other things. We got an air mattress out of our only big backpack (which Noah had nagged down in it) and blew it up so Noah got his own superior bed. Tomas slept on a table next to him on a damp towel and Maria and Leo shared the mattress. Maria slept with the feets of the man next to me, his feet did not smell of raspberries, so I slept with a scarf over my face to remove the worst of the odor, I understand why his wife did not want to be lie the opposite way to him which meant that we did not have enough place ;). Somehow Leo managed to worm their way over to Japans mattress, well, I thought, and stretched out a little extra on our mattress ;)
We got food and water, help to write a certificate of any missed flights and everything was very well handled. When we arrived at the port in the morning, we were received with pomp and ceremony as if we have gone through a near death experience, we never thought that it was that bad, but it was nice to be pampered and we were all a bit taken by this moment. We took pictures of the military and the military and media and took pictures of us. Principal navigation officer on the ship advised us not to take the bus to Phuket because some roads were still closed and in the last minute we chose the bus to Bangkok city, we took a lunch at the Khao San Tan (Road) went into an internet cafe and booked hotel and called the insurance company, and then took a taxi to the reserved hotel on Sukhumvit Road, closer to the shopping districts. More ringing to insurance companies .... they announced that they will arrange / pay flights to Phuket and Kuala Lumpur, we could not rebook the tickets we have and can not check in and board in Kuala Lumpur so we MUST go to Phuket. Insurance company offered to assist us with this, the question still remains whether we get there by air and by when.
So instead of just having arrived at a stormy and rainy southern Thailand, we are hip to happenings in Bangkok and awaiting a decision on how we get on from here. The rooftop pool has been payed a visit, it was freezing cold, we have also had time for a visit to McDonald's at the mall Robinson, no shopping however, we had a pretty tough day and many days in the dark behind us. After hearing the rain patter all these days and the constant flood of water rushing back of the hotel that looked out on our bathroom, we think we now hear the rain sounds here and there, but it's just AC that blare, a car whiz by, a tap running or a fountain sprinkle ...
It will be nice to sleep now.
See links above if you want to read about the weather situation
/Lindroth family via Maria
Översvämning och strandsatta på Koh Tao
(skrevs offline den 30 mars)
Nu har vi bott 4 nätter till på Koh Tao i byn Mae Hat, planen var att bo EN natt till efter vi lämnade Tanote Beach för att ta färjan och bussen mot Phuket och hemåt. De mest omfattande översvämningar i Thailand på flera decennier satte dock P för det.
Det börjar nu närma sig söndag när vårt flyg går från Phuket men det har ösregnat och blåst i flera dagar och inga färjor går härifrån! Vi är glada att vi valde att bo på ett bra hotell då vissa på exempelvis stranden bortanför fått fly bungalows där det kommit in vatten. Vi har det trots allt bra, mycket tid går dock till att kolla läget, kolla väder, nyheter, springa runt och prata med andra strandsatta (det är Tomas bra på! ;) och lokala thailändare om vad som händer. Idag kom den första förjan på 4 dagar hit och ska strax gå härifrån, vår färja som vi hade bokat idag 10.15 blev dock inställd (tredje i ordningen) och den som kommer att gå var full, inte för att jag hade tänkt sätta våra fötter på den ändå! med skräckfärden i 3-4 meters vågor från Koh Phangan och hit färskt i minnet är jag beredd att offra en hel del för att slippa göra om den.
För att undsätta alla som är strandade på ön har man (myndigheterna) nu satt in ett hangarfartyg (HTMS Chakri Naruebe) som tar 7000 passagerare. Vi är packade och klara och redo att eventuellt åka med, vi står listade för att åka med, men har avvaktat att vädret ska bli bättre så att vi kan ta en vanlig färja, dock verkar det nu som vädret håller i sig och då kanske denna lösning ändå blir bäst, det är ju en säker lösning om än lite omständig. Man måste ta sig till en annan bukt på södra delen av ön (hotellet kör oss i så fall) och därifrån ta sig med båt ut till fartyget, sen går fartyget längre norrut på fastlandet än vi egentligen ska vilket innebär att vi måste ta oss därifrån till Phuket på egen hand. Det sitter just nu ca 1500 personer i södra hamnen, Chalok Ban Kao, där hangarfartyget ligger i havet utanför sen i morse men dock inte börjat ta ombord folk än(!). Vi sitter i hotellrummet (när vi inte ränner runt och kollar läget) och avvaktar. Hotellpersonalen är väldigt hjälpsamma (förutom när det gäller förhandling av priset på rummet...) och har lovat att hålla oss underrättade när pålastning påbörjas. Killarna tycker såklart att detta låter som ett äventyr man inte bör missa, vi vuxna ser det som ett sätt att åtminstone komma till fastlandet för att sen kunna avgöra om vi kan ta oss till Phuket eller inte, en av vägarna söderut är avstängd, mycket mer än så vet vi inte. Det kan hända att vi får boka nya biljetter hem, eventuellt från Bangkok, även om Phukets flygplats är öppen då vi eventuellt inte kan ta oss dit, det känns inte 100 att åka det hållet om vissa vägar är översvämmade...
Men till alla nära och kära, vi har det bra där vi är så ni behöver inte vara oroliga! Vi har koll på nyheterna och kollar hela tiden på nätet vad myndigheterna rekommenderar.
Eftersom svenska medier av någon konstig anledning inte skriver om detta än så kan man läsa här om man vill (observera att bilderna är från de värst drabbade områdena, det är inte där vi befinner oss!):
http://www.silobreaker.se/hrt-vder-orsakar-problem-i-thailand-5_2264460172535529596
På engelska:
www.bangkokpost.com
http://www.bangkokpost.com/news/local/229361/navy-races-south-to-aid-victims
Kramar från strandsatta men välmående thailandsresenärer
Nu har vi bott 4 nätter till på Koh Tao i byn Mae Hat, planen var att bo EN natt till efter vi lämnade Tanote Beach för att ta färjan och bussen mot Phuket och hemåt. De mest omfattande översvämningar i Thailand på flera decennier satte dock P för det.
Det börjar nu närma sig söndag när vårt flyg går från Phuket men det har ösregnat och blåst i flera dagar och inga färjor går härifrån! Vi är glada att vi valde att bo på ett bra hotell då vissa på exempelvis stranden bortanför fått fly bungalows där det kommit in vatten. Vi har det trots allt bra, mycket tid går dock till att kolla läget, kolla väder, nyheter, springa runt och prata med andra strandsatta (det är Tomas bra på! ;) och lokala thailändare om vad som händer. Idag kom den första förjan på 4 dagar hit och ska strax gå härifrån, vår färja som vi hade bokat idag 10.15 blev dock inställd (tredje i ordningen) och den som kommer att gå var full, inte för att jag hade tänkt sätta våra fötter på den ändå! med skräckfärden i 3-4 meters vågor från Koh Phangan och hit färskt i minnet är jag beredd att offra en hel del för att slippa göra om den.
För att undsätta alla som är strandade på ön har man (myndigheterna) nu satt in ett hangarfartyg (HTMS Chakri Naruebe) som tar 7000 passagerare. Vi är packade och klara och redo att eventuellt åka med, vi står listade för att åka med, men har avvaktat att vädret ska bli bättre så att vi kan ta en vanlig färja, dock verkar det nu som vädret håller i sig och då kanske denna lösning ändå blir bäst, det är ju en säker lösning om än lite omständig. Man måste ta sig till en annan bukt på södra delen av ön (hotellet kör oss i så fall) och därifrån ta sig med båt ut till fartyget, sen går fartyget längre norrut på fastlandet än vi egentligen ska vilket innebär att vi måste ta oss därifrån till Phuket på egen hand. Det sitter just nu ca 1500 personer i södra hamnen, Chalok Ban Kao, där hangarfartyget ligger i havet utanför sen i morse men dock inte börjat ta ombord folk än(!). Vi sitter i hotellrummet (när vi inte ränner runt och kollar läget) och avvaktar. Hotellpersonalen är väldigt hjälpsamma (förutom när det gäller förhandling av priset på rummet...) och har lovat att hålla oss underrättade när pålastning påbörjas. Killarna tycker såklart att detta låter som ett äventyr man inte bör missa, vi vuxna ser det som ett sätt att åtminstone komma till fastlandet för att sen kunna avgöra om vi kan ta oss till Phuket eller inte, en av vägarna söderut är avstängd, mycket mer än så vet vi inte. Det kan hända att vi får boka nya biljetter hem, eventuellt från Bangkok, även om Phukets flygplats är öppen då vi eventuellt inte kan ta oss dit, det känns inte 100 att åka det hållet om vissa vägar är översvämmade...
Men till alla nära och kära, vi har det bra där vi är så ni behöver inte vara oroliga! Vi har koll på nyheterna och kollar hela tiden på nätet vad myndigheterna rekommenderar.
Eftersom svenska medier av någon konstig anledning inte skriver om detta än så kan man läsa här om man vill (observera att bilderna är från de värst drabbade områdena, det är inte där vi befinner oss!):
http://www.silobreaker.se/hrt-vder-orsakar-problem-i-thailand-5_2264460172535529596
På engelska:
www.bangkokpost.com
http://www.bangkokpost.com/news/local/229361/navy-races-south-to-aid-victims
Kramar från strandsatta men välmående thailandsresenärer
Subscribe to:
Posts (Atom)